Svart Katt med support – Live på Skylten

Det kanske är värt att hålla punken vid liv ett tag till — åtminstone så länge Svart Katt fortsätter skriva låtar som luktar asfalt, vänskap och sena kvällar. Med rå energi och vemodigt driv fångar de minnet av en enklare gemenskap och det trotsiga hoppet om att hålla kvar det som redan håller på att försvinna. 

Som ett vemodigt, punkigt Call Me by Your Name – fast i stället för soldränkt Italien och persikor, målas bilden av ett Sverige som försvunnit. En enklare tillvaro, kanske ur ett småstadsperspektiv, kanske från en storstadsförort. Vem bryr sig? Svart Katt lyckas återigen fånga något allmängiltigt: den desperata viljan att hålla kvar vid något som både du, jag och alla andra vet redan är på väg bort.

Genom ett ständigt återkommande “du och jag” sätter bandet ord på en svunnen gemenskap och en tid som flytt. Med näven i luften och längst fram på barrikaderna försöker de desperat hålla kvar minnena innan de försvinner.

Bandet beskriver allt på nya skivan “Tills ingen längre minns” som något nytt. Visst har soundet utvecklats — mer klaviatur, distade synthar och en finstämd klarinett — men det mest imponerande är hur djupt de bottnar i sina teman. Varje låt känns som ett vykort från vänskaper som antingen ligger årtionden tillbaka eller bara någon månad bort. Diffust och samtidigt knivskarpt på ett sätt få svenska rockband lyckas med.